problemhunden Mio

Mio i boxningsmatch med Adam, de hade lika roligt båda två. Adam delade ut mjuka boxar och Mio blöta pussar.

Idag har jag köpt en nosgrimma till Mio. Jag har insett faktum att han är alldeles för stark när han gör sina numera mer sällsynta utfall (eller så är det jag som är svag...). Jag har aldrig haft problem med att hålla i en hund förut, eller en häst eller ko för den delen, men Mio är svår. Han är 30 kg explosiva muskler och reagerar så oerhört fort för så väldigt lite, jag kan i regel läsa situationerna så att jag vet att han kan reagera och då förebygga det eller iallafall förbereda min kropp på att hålla emot, men ibland är jag inte 100% koncentrerad och ibland kan jag inte till 100% kontrollera omgivningarna (eller förstå mig på Mios hjärna) och det är då den extra styrkan behövs.

Mio är världens mysigaste hund, sällan har jag träffat en så milt inställsam (om än påträngande) vovve som är så cool vid all hantering. När Mio ligger o vilar kan man snurra runt honom som om han vore en liten deghög, han bara tittar på en med milda ögon o fortsätter att vara helt avslappnad i kroppen. Jag har fortfarande inte förstått var allt hans humör kommer ifrån, det bara exploderar när han blir upprörd över hundar som stirrar på honom, går för nära eller rakt emot. Inte bara hundar för den delen, enda gången jag har tappat honom i ett utfall var när han fick för sig att attackera en häst ute i skogen, från 0-100 på inga sekunder alls. Det bor så mycket frustration i den numera rätt så stora hunden men jag vet inte var, för förutom utfallen så ser man inte röken av den. Jag förstår ingenting och det verkar inte andra göra heller. Mina hästar är han helt fascinerad av (fast i sin ungdom attackerade han dem med, så fort de gjorde annat än stod still). Sina hundkompisar älskar han - han spenderade en hel kväll med att försöka ställa sig in hos Bonzo, körde med alla sina knep (det är nog alla knep en hund kan ha, Mio har ett brett register) men Bonzo var inte imponerad hihi.

Mio har gjort utfall så länge som vi haft honom (från 10 veckors ålder ungefär), men han har blivit väldigt mycket duktigare med tiden. Han är lika jobbig kopplad som lös (iallafall har det varit så tidigare, numera testar vi inte lösa hundträffar utan noggrann planering). Det närmaste vi har kommit i våra gissningar på varför han beter sig som han gör är att han är oerhört signalkänslig i kombination med väldigt mycket vaktinstinkt och kontrollbehov. Mio vill kontrollera sin omgivning, tex så är det väldigt noga för Mio att hästarna står upp o står still. Numera, tack vare envis träning och mina lugna hästar, så får hästarna springa också - men ligga o rulla det ska de fortfarande inte, då får de ett nafs i rumpan så de ställer sig upp. Få tror att det är sant när jag berättar om hur det var tidigare med Mio o hästarna. Han gick mitt ibland dem och kunde plötsligt attackera genom att springa runt bakom dem, hoppa upp o hugga tag i svansen. Ett par gånger nafsade han efter mularna också. Hästarna brydde sig i regel inte om honom, de såg ut som om de bara suckande konstaterade att nu är han igång igen... Sparkad blev han dock två gånger av Fandango med all rätt, snygga träffar på underkäken, vilket ledde till att han höll sig utanför hagen i ett par dagar o sen var det igång igen. Jag har tur, hästarna har inte bekymrat sig, vilket har gjort att jag fortsatt träna med Mio lös i hästhagen. Skam den som ger sig och det har gett goda resultat, iallafall efter att jag upptäckte att jag klickade för att han först attackerade häst o sedan direkt kom till mig o satte sig... Ibland funderar jag på om det var det som fick bort beteendet, att jag först (ovetande) belönade attackerna och sedan slutade med det. Jag fick se extinction burst (att beteendet blir kraftigare när det inte längre belönas) på ett mycket tydligt sätt, och så plötsligt en dag var beteendet bara borta - totalt puts väck. Det tog ett tag innan jag förstod att det verkligen var borta, men det är flera månader sedan nu och han har inte hoppat upp o bitit i någon svans, på sin höjd travar han ett varv runt hästen i fråga. Numera syns det tydligare att han tycker att hästarna är lite läskiga, han rör sig försiktigt bland dem (men kan likaväl obekymrat springa under en hästmage ibland) och hela hunden utstrålar lugnande signaler.

Mio och Aéreo, Mio är väldigt nyfiken på och förtjust i fölet och har haft svårt att hålla sig från hästhagen.

Hursomhelst, för min ryggs skull och för andra hundars skull så är grimma inköpt och testad på en promenad - han avskydde den... Konstig grej som satt på nosen. När det inte fungerade att dra bort den med tassarna så försökte han gapa samtidigt som han drog med tassarna. När det inte heller fungerade så körde han omkring med nosen i gräset o alla buskar som fanns. Jag belönade honom när han inte försökte få av den och drog upp nosen från väggrus o buskar när han försökte bli av med eländet. Han höll på så hela promenaden på 30 minuter (och hade innan dess gjort likadant under test inomhus), med lite uppehåll ibland för att gå fint och äta leversnittar o frolic. Man kan inte säga annat än att det är en väldigt envis hund. Om han bara vänjer sig vid den så tror jag att den kommer att fylla sitt syfte, det var en enorm skillnad att hålla emot den dragande hunden i jämförelse med ett vanligt halsband. Och jag kan hålla med dem, som argumenterar för grimmor på hundar, i att man aldrig skulle få för sig att ut o promenera med en häst i halsrem. Trist bara att det känns som ett nederlag vad gäller hundträningen, men förhoppnigsvis fungerar det som jag tänkt som ett hjälpmedel på vägen mot målet. Målet är ju en hund som fungerar i alla situationer och som känner sig trygg och helt har slutat med utfallen, jag tror faktiskt att det målet går att nå!