att vänta på sin tur

Ett problem med att ha två hundar att träna är att det oftast är så att man vill träna en i taget. Det är väl en sak när man är iväg på kurs och en hund kan vänta antingen i bilen (mer eller mindre tyst) eller hemma. Men hur gör man då när man sitter inne i vintermörkret och klickar fram lite diverse konster och finlir?

Jag lär mina hundar att vänta på sin tur. Oftast när vi tränar så är vi i mitt lilla arbetsrum. Den hund som inte ska träna blir utskickad med ordet "gå ut" och får 1-2 godisbitar (i regel vanligt torrfoder) kastat till sig i rummet bredvid. Att vänta innebär att befinna sig på andra sidan tröskeln med tassarna (huvudet är oftast över tröskeln ;-)). Medan jag tränar hund nr 1 får hund nr 2 stå/ligga/sitta eller vad den nu har lust med på andra sidan tröskeln. Något som är roligt att se är att den hund som väntar ofta intar samma position som den som tränar. I början fick den hund som väntar godis kastat till sig ganska så ofta (och blev egentligen mer tränad än den hund som var inne för träning), nu är det lite mer sällan. Smiter man in så får man bara gå ut igen. Detta sätt har gjort att det finns ett värde i att stanna kvar där på andra sidan tröskeln och det är härligt att se hur den som blir utskickad studsar ut och ställer sig utanför arbetsrummet med förväntan i blicken (liksom den som ska träna blir hellycklig äver att det är dens tur).

Just nu försöker jag träna en del apportering och sitter då i hundarnas favoritsoffa som står i mitt arbetsrum. Eftersom jag använder lite lyxigare godis och inte vill riskera att bli avbruten mitt i träningen av en störande vänte-hund så får den hund som väntar ligga på soffan bredvid mig. Den som väntar tränar alltså samtidigt på att pausa (något som dalmatinrar verkligen behöver ÖVA in, jag tränar mycket "aktiv paus", dvs belönar för att vara lugn och ligga still, annars också). Positionen i soffan verkar vara ungefär lika attraktiv som att faktiskt träna, till o med så bra att Birk klarar att ligga still fast Mio sprätter omkring en boll på golvet precis nedanför (Mio har inte riktigt begripit nöjet med att apportera bollen). Duktigt väntande belönas självklart med samma godis som den som tränar får, fast inte lika ofta.

Med hundar som avskyr paus så känns det viktigt att lära in att paus-platsen och pausandet är oerhört positivt. Därför "laddar" jag platsen och att gå dit med mycket belöning och i början väldigt täta belöningar. De ska hålla platsen till jag säger något annat och tycka att det är positivt att ligga där. Samma har jag tränat på kurs/träning nu det senaste. Lär in att gå och sätta/lägga sig på sin filt. Det har gått bra att lära in och hundarna tar det som något positivt att bli skickade till filten och slappnar av där (de somnar ju inte direkt haha men är iallafall lugna). Än så länge är vi bara på nivån att jag måste stå nära filten men förhoppningen är att få detta att fungera även när jag tränar den andra hunden en bit bort. Att träningen funkar så bra här hemma tar jag som ett mycket gott tecken på att det kommer att lyckas.

Alla som sett hur jag fick slita med framförallt Birk men öven Mio under teoripassen på valpkurs o uppåt vet att de har varit värsta sortens omöjliga hundar när det gäller att pausa. De har tjutit, ylat, skällt o vrålat och farit o flugit o dragit o kämpat i kopplet (och orken tar aldrig slut). Det klassiska knepet att stå på kopplet tills hunden varvar ned fungerar inte så bra på en hund som i princip kan välta en redan som valp (de är starkare än vad de är tunga), och i vissa stunder kändes det som ren hundmisshandel att med handkraft hålla dem stilla även om mina händer och kopplet var lugna o stillsamma. De kunde verkligen hålla på hur länge som helst och lärde sig inget av vad som skedde när de blev lugna. De är verkligen gjorda för att springa i flera timmar om dagen och lika länge orkar de kämpa. Den här varianten att klicka fram lugn och paus passar oss så oerhört mycket bättre. Och det fungerar!

Annan vänta-träning som vi har är att vänta bakom tröskeln till grovingången när husse kommer hem på kvällarna. Husse har ju ett jobb som innebär att man har rena o fina o hundhårsfria käder på sig och att träffa en dalmatiner med de kläderna är inte att rekommendera. Tidigare har hundarna fått vänta bakom stängd dörr, men är jag hemma när han kommer så brukar jag numera öppna dörren o vovvarna väntar förväntansfullt bakom tröskeln tills de får varsågod o får gå fram o hälsa. Det är nyttigt att få öva lite självbehärskning, det behöver vi mer av!