katastrofmöte slutade lyckligt

Idag är det löpsedelsrubrik här i bloggen. Igår hände nämligen underliga saker här i skogen. Jag var på eftermiddagen ute på promenad med båda hundarna i koppel. De gick faktiskt rätt bra, speciellt Birk. Lite kan det ha haft att göra med att matte hade med sig extra gott godis den här gången (korv, lever o blodkorv istället för leversnittar o frolic). En bit bort i skogen såg jag att en granne var på väg med sin valp, jag tänkte att jag skulle hinna förbi innan de nådde fram till den vägen jag var på. Det lyckades inte... Eller jo, egentligen gjorde det det men valpen Totte var lös och tyckte att de galna dalmatinerna var oemotståndliga... Totte är en 9 månader gammal gul labradorhane och han älskar alla, väldigt mycket. Jag var helt förundrad över att han vågade men han kom närmre o närmre mina hundar som jag försökte hålla ett stadigt tag i medan Mio skällde argt och upprört och Birk stämde in i oväsendet. När han var en meter ifrån oss så gick det inte längre, de galna dalmatinrarna hävde sig framåt och dök på Totte som slängde sig ner på rygg i skogens värsta gyttjepöl. Mio var som vanligt arg och Birk hängde morrande på. Totte pep till, och mina vovvar lugnade ned sig något. Jag fick fatt i Birk men sedan sprang Totte iväg i full fart med Mio i lika hög hastighet efter sig. Matte såg alla de värsta synerna framför ögonen, grannsämjan som flög all världens väg o hur kvällens julbord på den fina restaurangen blev till intet utan istället fick ägnas åt att laga Totte. Mio är fel hund att tappa. Men så inträffade miraklet. Totte stannade o lade sig ned och plötsligt var de kompisar... Hur i hela friden gick detta till... Mio såg ut som om han plötsligt kom på att Totte ju bara var en larvig unghund precis som han själv... Tottes husse hade hunnit fram till mig vid det här laget o vi försökte kalla in våra hundar, de struntade i oss. Stackars Birk var nästan galen i kopplet för att han inte fick springa med dem. Så småningom kom Mio till Tottes husse men sedan drog de iväg igen. Jag och Birk fick gå o gömma oss bakom ett stort träd och då kom Mio lyckligt flygande till matte och fick en näve korv/lever. Han blev infångad (kopplet som släpat efter var mysigt lerigt...). Vi fortsatte vår promenad och Totte fick gå hem och få ett julbad (de fick hem en svart labrador istället för en gul). När vi senare närmade oss platsen för detta hundmöte började Mio förväntansfullt vifta på svansen o spana in i skogen, är han där tro... Jag ringde sen till Tottes matte o vi bestämde att låta dem träffas under mer kontrollerade former en annan dag. Jag har inte velat det innan för Mio är ju som han är och jag har inte velat skrämma valpen. Fast nu är ju Totte 37 kg tung och verkar ha en förmågan att få alla hundar vänligt inställda (han har gjort så här med många innan Mio) så de kanske kan bli riktiga kompisar (och Birk kanske kan få vara med på ett hörn han med). Dagens slutsats är att det finns hopp för Mio, igår visade han att han numera snabbt kan ändra sinnestämning när han har börjat med att vara arg, tidigare har han inte gjort det.