Tjurig och envis Mio i koppel

Både igår och idag har jag och Martin promenerat tillsammans med hundarna. Som vanligt gick jag med Mio och Martin med Birk. Mio har plötsligt hamnat i någon sorts trotsperiod tror jag. Han vill göra allt på sitt eget sätt och en envisare o mer tjurskallig hund än Mio går nog inte att finna. Han blir frustrerad och sur när han inte får som han vill och på de här promenaderna var det som alltid ;-) hastigheten i kopplet som inte var det den borde i Mios ögon. Han kastar sig framåt och försöker flyga iväg och varenda gång tar det jäkla kopplet emot och orsakar ett tvärstopp... ibland med en helomvändning i luften... Efter en liten stunds promenerande igår insåg jag att Mio hade tagit koppeldragandet till en ny nivå - han skulle bara framåt och han tog i allt han kunde i sina försök att lyckas. Tur att Mio har en rätt envis matte som satte sig på tvären och raskt bestämde sig för att nu blir det hårdare tag med Mio, tonårshunden behöver skärpa till sig igen. Hårdare tag med klickermetoder självklart :-). Slutade dock använda själva klickern för det blev för mycket att hålla i händerna men tänket behöll jag. När Mio flög eller drog så stannade jag, ev halade in honom till min sida och väntade tills han tittade på mig innan jag sade "Varsågod" varpå han flög igen och fick börja om... Han förstod nog rätt snabbt att det var att vara sidan om mig och titta på mig som var grejen (och han lade själv in att han satte sig ned och det var ju helt ok), men Mio är lika tjurig som han är smart. Det märktes tydligt vad han tyckte om denna nyordning... Han ville inte titta på matte för att få varsågod och bli belönad med rörelse framåt - han ville få springa som han ville. Matte köpte inte Mios åsikter utan höll fast vid sin metod. Matte är lika tjurig och envis som sin hund och tur är nog det. Efter en lång och påfrestande promenad så kom vi hem med en hund som uppförde sig något bättre och började begripa att det var detta som gällde. Matte lyckades behålla sitt goda humör trots allt slit och mycket av det var tack vare en envis tanke som bet sig fast i min hjärna, det enda hopp jag hade om att han faktiskt skulle ge med sig även om det verkade hopplöst - "extinction burst" - dvs att beteendet man försöker släcka ut genom att ta bort allt som belönar det, alltid blir mycket mycket kraftigare innan det slutligen försvinner helt. Dvs ett gott tecken på att hävandet framåt är på väg bort är att det först blir mycket mycket värre.

Dagens promenad gick faktiskt bättre men långt ifrån bra. Fördelen med snö är att man ser vad det är hunden har bråttom efter. idag var det spår av hare, rådjur, älg och förmodligen lite vildsvin som lockade. Hundarna älskar ju viltspår och här fanns det fullt av dem :-). Utmärkt störning för koppelträning med andra ord... Mot slutet började man se effekt på Mio, när han drog kom han in till min sida och satte sig och tittade på mig och vi gick vidare. Jag körde belöningar med pannkakor, ost och torrfoder när han GICK utan att dra och det var en bra godisblandning. Får se om förbättringen fortsätter de närmaste dagarna, det hoppas jag verkligen. Trotsiga frustrerade unghundar är rätt charmiga de med, men rycken i axlarna slipper jag gärna ;-)