lyckliga spårhundar

Idag har vi varit på viltspårkurs, vi missade första gången för en vecka sedan pga mitt jobb o Martins semester utomlands men nu var det dags! Alla märkte när vi kom för hundarna var som vanligt fullständigt galna i bilen när vi körde in bland människor o hundar för att parkera... Det är lite pinsamt men hela bilen guppar nog omkring när de studsar omkring o stormskäller... vad är jag för en kass hundtränare... Nåväl det var blandade överlyckliga o vaktande skall så jag är glad för det lilla, att Mio också blir glad när han ser hundar o folk utanför bilen istället för bara ursinnig...

Skällandet och tjuten fortsatte när Martin o jag övergav dem i bilen för att hälsa på folket. Vi fick hjälp att lägga vars ett spår och sedan fick vovvarna komma ut och vara vilda ;-). Jag har lämnat Birk till Martin på den här kursen och fokuserar helt o fullt på Mio. Han var faktiskt riktigt duktig idag (Mio alltså... men Martin var också duktig). Jag trodde på morgonen att han hade en dålig dag för han skällde ut lite kor som han aldrig bråkar mot annars på morgonrundan (ok då, de blängde kanske ovanligt intensivt på Mio idag...). Men om detta var en dålig dag så är jag helnöjd. Förutom med koppeldragandet då...

Iallafall, jag o Martin satte oss på en sten en liten bit ifrån övriga (medan spåren fick "landa") och övade vovvarna på att vara lugna och Mio på att äta korv o vara glad i närvaro av nya hundar. Det gick rätt bra, han flippade ut lite när första hunden (terveuren tror jag) gick förbi ute på vägen men sen höll han faktiskt nerverna i god kontroll. Jag har börjat kasta korv på marken till Mio när han ser andra hundar. Det verkar fungera bra. Syftet med korven just på marken är att det är en lugnande signal att sniffa på marken. Detta gör att han dels lugnar de andra hundarna genom att gå o nosa men också att han själv lugnas ned av att utföra den lugnande signalen (trots att den är "skapad"). Helt uppenbart är det också nu att Mio verkar ha förstått att det alltid är rätt att sätta sig ned och frivilligt sättande belönar jag alltid oavsett när han gör det (det är också en lugnande signal).

Efter en liten stund skulle alla gå iväg på promenad, Martin o Birk hann lite före och Mio blev helt galen... Det är nackdelen med att gå samma kurs med båda vovvarna - de är alltid "avundsjuka" på den andre och tror att den gör något roligare om de inte är tillsammans... Det var inget fint koppelpromenerande då kan man ju lugnt säga och röken forsade nog ur mattes öron... Hur som helst, Martin anade bekymret o väntade in oss och sedan gick vi tillsammans med varsin superstressad hund. Vi har varit dåliga på att träna i nya miljöer och de varvar upp mer o mer ju längre man går, så efter en stund så vände vi och gick tillbaka samma väg med förvånande lugna, duktiga hundar på tillbakavägen. De gick faktiskt bitvis med hängande koppel ;-). Vi satte oss o väntade på de andra vid vår sten igen och övade lugn o stillsamhet. Lotta var där med två små griffoner som tyckte att Mio såg spännande ut så han fick bli övad på att bli utstirrad och det gick jättebra!

Vi fick börja med våra spår och Mio fick gå allra först. En ledare höll hunden medan matte satte sig o petade i spårstarten för att fånga vovvens intresse (i Mios fall så var det nog inte så nödvändigt), så fort Mio fick fritt koppel så for han fram till den intressanta fläcken, kopplet drogs av och så bar det iväg. Mio är en väldigt noggrann hund ;-). Han spårade med nosen i marken hela tiden och i lagom tempo raka vägen fram till klöven helt felfritt (han stannade bara upp på ett ställe, där matte hade haft problem med att få klöven att hoppa över en gren ;-)). Superduktig vovve! Vi konstaterade att nästa gång ska han ha ett längre och lite svårare spår.

Efter Mio var det Birks tur, jag såg inte så mycket av det för jag hade fullt sjå med Mio som ville gå det spåret också, men Martin har berättat. Birk satte av med Birk-hastighet (dvs hög fart) och Martin hade fullt sjå med att försöka få ned tempot... Spårade gjorde Birk dock. Han tappade spåret två gånger men hittade det lika fort igen (inte lätt att hålla spåret när benen går fortare än nosen...). Han ska också få ett lite svårare spår nästa gång.

Efter spåren så var det pausövning igen (det här är en strålande kurs för våra vovvar). Martin övade Birk på att inte dra i koppel genom att gå samma sträcka om 20 meter fram o tillbaka 5 gånger, den 5:e gången drog Birk inte... Martin konstaterade att det är nog så här vi ska öva koppelpromenader på nya ställen, fast synd bara att det är lite tråkigt som männniska att bara gå fram o tillbaka... Vovvarna var duktiga på att pausa men testade ibland med att försöka dra med oss ut i skogen efter nya spår ;-) . Vi körde så småningom hemåt med trötta o nöjda hundar. De flesta andra säger att deras hundar är trötta i en eller flera dagar efter sådana här kurser... Det gäller inte våra galningar... Nu har de sovit i 4 timmar och nu är de utvilade o fulla av ny energi... Å andra sidan ska ju dalmatinrar inte ha några jaktanlag och inte vara galna i att spåra heller... Birk o Mio har helt enkelt aldrig läst några hundböcker ;-)
Vi längtar allihop till nästa kurstillfälle!