apportering!!!

Vi har övat lite smått igen på att hålla fast saker. Detta är nog det allra svåraste jag har haft att träna med mina hundar, de vill bara spotta ut o är så snabba att matte klickat fel så många gånger att de istället för att hålla fast spottar ut grejen så fort den kommer in i munnen. Efter att ha läst en massa tips på olika ställen på internet har jag nu hittat ett sätt som verkar funka. Iallafall har Mio gjort ett stort genombrott idag (Birk förstår inte riktigt än). Vi har tränat med en boll och att de ska ta den när jag håller i den. Jag har velat att de ska hålla rejält o dra rakt bakåt. Ganska snabbt slängde jag klickern och hade tack som signal för att släppa o få godis. Så småningom lade jag in att jag släppte taget om bollen o sade tack om de höll kvar. På detta stadiet är jag kvar med Birk, men Mio han har avancerat! Mio kan hålla kvar tills han får tack om han drar emot o jag viftar med godis framför nosen, han kan hålla kvar tills jag säger tack om han håller själv och jag håller godis med öppen hand bredvid nosen. Duktig vovve! Han är den som hade absolut svårast för att ta bollen från början men polletten verkar ha ramlat ned. Visserligen klarar han bara några sekunder ännu så länge men det märks att han har förstått att för att få sin belöning så ska man hålla i. Det här att luras med godis framför näsan kallas för omvänt lockande och är en effektiv metod att få hunden att förstå att säkraste vägen till belöningen är att inte låta sig luras ur sin position. Om han släpper bollen för att sno godiset innan tack så försvinner godishanden (inga nej eller nåt annat) och han får försöka igen. Med Birk har jag börjat med lite omvänt lockande medan jag fortfarande håller i bollen och han tycker det är svårt, men jag tror det är en bra väg till att faktiskt förstå det där med att hålla fast.

katastrofmöte slutade lyckligt

Idag är det löpsedelsrubrik här i bloggen. Igår hände nämligen underliga saker här i skogen. Jag var på eftermiddagen ute på promenad med båda hundarna i koppel. De gick faktiskt rätt bra, speciellt Birk. Lite kan det ha haft att göra med att matte hade med sig extra gott godis den här gången (korv, lever o blodkorv istället för leversnittar o frolic). En bit bort i skogen såg jag att en granne var på väg med sin valp, jag tänkte att jag skulle hinna förbi innan de nådde fram till den vägen jag var på. Det lyckades inte... Eller jo, egentligen gjorde det det men valpen Totte var lös och tyckte att de galna dalmatinerna var oemotståndliga... Totte är en 9 månader gammal gul labradorhane och han älskar alla, väldigt mycket. Jag var helt förundrad över att han vågade men han kom närmre o närmre mina hundar som jag försökte hålla ett stadigt tag i medan Mio skällde argt och upprört och Birk stämde in i oväsendet. När han var en meter ifrån oss så gick det inte längre, de galna dalmatinrarna hävde sig framåt och dök på Totte som slängde sig ner på rygg i skogens värsta gyttjepöl. Mio var som vanligt arg och Birk hängde morrande på. Totte pep till, och mina vovvar lugnade ned sig något. Jag fick fatt i Birk men sedan sprang Totte iväg i full fart med Mio i lika hög hastighet efter sig. Matte såg alla de värsta synerna framför ögonen, grannsämjan som flög all världens väg o hur kvällens julbord på den fina restaurangen blev till intet utan istället fick ägnas åt att laga Totte. Mio är fel hund att tappa. Men så inträffade miraklet. Totte stannade o lade sig ned och plötsligt var de kompisar... Hur i hela friden gick detta till... Mio såg ut som om han plötsligt kom på att Totte ju bara var en larvig unghund precis som han själv... Tottes husse hade hunnit fram till mig vid det här laget o vi försökte kalla in våra hundar, de struntade i oss. Stackars Birk var nästan galen i kopplet för att han inte fick springa med dem. Så småningom kom Mio till Tottes husse men sedan drog de iväg igen. Jag och Birk fick gå o gömma oss bakom ett stort träd och då kom Mio lyckligt flygande till matte och fick en näve korv/lever. Han blev infångad (kopplet som släpat efter var mysigt lerigt...). Vi fortsatte vår promenad och Totte fick gå hem och få ett julbad (de fick hem en svart labrador istället för en gul). När vi senare närmade oss platsen för detta hundmöte började Mio förväntansfullt vifta på svansen o spana in i skogen, är han där tro... Jag ringde sen till Tottes matte o vi bestämde att låta dem träffas under mer kontrollerade former en annan dag. Jag har inte velat det innan för Mio är ju som han är och jag har inte velat skrämma valpen. Fast nu är ju Totte 37 kg tung och verkar ha en förmågan att få alla hundar vänligt inställda (han har gjort så här med många innan Mio) så de kanske kan bli riktiga kompisar (och Birk kanske kan få vara med på ett hörn han med). Dagens slutsats är att det finns hopp för Mio, igår visade han att han numera snabbt kan ändra sinnestämning när han har börjat med att vara arg, tidigare har han inte gjort det.

att vänta på sin tur

Ett problem med att ha två hundar att träna är att det oftast är så att man vill träna en i taget. Det är väl en sak när man är iväg på kurs och en hund kan vänta antingen i bilen (mer eller mindre tyst) eller hemma. Men hur gör man då när man sitter inne i vintermörkret och klickar fram lite diverse konster och finlir?

Jag lär mina hundar att vänta på sin tur. Oftast när vi tränar så är vi i mitt lilla arbetsrum. Den hund som inte ska träna blir utskickad med ordet "gå ut" och får 1-2 godisbitar (i regel vanligt torrfoder) kastat till sig i rummet bredvid. Att vänta innebär att befinna sig på andra sidan tröskeln med tassarna (huvudet är oftast över tröskeln ;-)). Medan jag tränar hund nr 1 får hund nr 2 stå/ligga/sitta eller vad den nu har lust med på andra sidan tröskeln. Något som är roligt att se är att den hund som väntar ofta intar samma position som den som tränar. I början fick den hund som väntar godis kastat till sig ganska så ofta (och blev egentligen mer tränad än den hund som var inne för träning), nu är det lite mer sällan. Smiter man in så får man bara gå ut igen. Detta sätt har gjort att det finns ett värde i att stanna kvar där på andra sidan tröskeln och det är härligt att se hur den som blir utskickad studsar ut och ställer sig utanför arbetsrummet med förväntan i blicken (liksom den som ska träna blir hellycklig äver att det är dens tur).

Just nu försöker jag träna en del apportering och sitter då i hundarnas favoritsoffa som står i mitt arbetsrum. Eftersom jag använder lite lyxigare godis och inte vill riskera att bli avbruten mitt i träningen av en störande vänte-hund så får den hund som väntar ligga på soffan bredvid mig. Den som väntar tränar alltså samtidigt på att pausa (något som dalmatinrar verkligen behöver ÖVA in, jag tränar mycket "aktiv paus", dvs belönar för att vara lugn och ligga still, annars också). Positionen i soffan verkar vara ungefär lika attraktiv som att faktiskt träna, till o med så bra att Birk klarar att ligga still fast Mio sprätter omkring en boll på golvet precis nedanför (Mio har inte riktigt begripit nöjet med att apportera bollen). Duktigt väntande belönas självklart med samma godis som den som tränar får, fast inte lika ofta.

Med hundar som avskyr paus så känns det viktigt att lära in att paus-platsen och pausandet är oerhört positivt. Därför "laddar" jag platsen och att gå dit med mycket belöning och i början väldigt täta belöningar. De ska hålla platsen till jag säger något annat och tycka att det är positivt att ligga där. Samma har jag tränat på kurs/träning nu det senaste. Lär in att gå och sätta/lägga sig på sin filt. Det har gått bra att lära in och hundarna tar det som något positivt att bli skickade till filten och slappnar av där (de somnar ju inte direkt haha men är iallafall lugna). Än så länge är vi bara på nivån att jag måste stå nära filten men förhoppningen är att få detta att fungera även när jag tränar den andra hunden en bit bort. Att träningen funkar så bra här hemma tar jag som ett mycket gott tecken på att det kommer att lyckas.

Alla som sett hur jag fick slita med framförallt Birk men öven Mio under teoripassen på valpkurs o uppåt vet att de har varit värsta sortens omöjliga hundar när det gäller att pausa. De har tjutit, ylat, skällt o vrålat och farit o flugit o dragit o kämpat i kopplet (och orken tar aldrig slut). Det klassiska knepet att stå på kopplet tills hunden varvar ned fungerar inte så bra på en hund som i princip kan välta en redan som valp (de är starkare än vad de är tunga), och i vissa stunder kändes det som ren hundmisshandel att med handkraft hålla dem stilla även om mina händer och kopplet var lugna o stillsamma. De kunde verkligen hålla på hur länge som helst och lärde sig inget av vad som skedde när de blev lugna. De är verkligen gjorda för att springa i flera timmar om dagen och lika länge orkar de kämpa. Den här varianten att klicka fram lugn och paus passar oss så oerhört mycket bättre. Och det fungerar!

Annan vänta-träning som vi har är att vänta bakom tröskeln till grovingången när husse kommer hem på kvällarna. Husse har ju ett jobb som innebär att man har rena o fina o hundhårsfria käder på sig och att träffa en dalmatiner med de kläderna är inte att rekommendera. Tidigare har hundarna fått vänta bakom stängd dörr, men är jag hemma när han kommer så brukar jag numera öppna dörren o vovvarna väntar förväntansfullt bakom tröskeln tills de får varsågod o får gå fram o hälsa. Det är nyttigt att få öva lite självbehärskning, det behöver vi mer av!