Kul träningskväll

Ikväll har jag och Birk varit på freestylekursen som jag håller i. Fast egentligen är det inte så mycket kurs utan mer träningsgrupp. Jag och Birk tränar lika mycket som alla andra under kurstillfället. Just nu är det den enda träning vi gör. Jag har varit lite oinspirerad när det gäller träning av hundarna så det blir inte mer än den här gången under veckan. Tur att freestyle-kvällen finns för oj vad roligt vi har!
Idag var det en riktigt bra kväll. Förra veckan gick det ju knappt att träna med Birk för han ville bara till kaninerna (vi är i Monicas trädgård och i ena hörnet är ju kaninernas hage). Men idag började jag med att träna "välja matte istället för kaniner" med lite mer planering och fokus på resultat från min sida. Vi var på lagom avstånd och jag belönade Birk när han självmant valde att vända sig emot mig istället för att stirra bort mot kaninerna. Det fungerade super! Efter en liten stund kunde jag ha Birk lös (fast kaninerna utom synhåll :-)) och han kunde fokusera och verkligen träna med sin vanliga höga intensitet. Några gånger var han på väg att springa bort till kaninerna men valde alltid rätt (tack o lov, annars hade det varit kört) och kom till mig. Duktig vovve! Jag belönade relativt ofta med kamplek idag - det är det enda som kan komma i närheten av att vara lika roligt som en onåbar kanin.

I övrigt hade vi lite rörig träning som vanligt, hoppade lite hit o dit mellan grejerna. Fast jag tror att Birk gillar det, det blir lätt lite trist att öva för länge på samma sak. Vi tränade att springa framåt till en targetmatta och sätta tassen på (hm, det blev några apporteringar också). Sedan lade jag till att han skulle springa dit och vända sig mot mig och stå stilla, och sedan att även göra något enkelt som snurr eller sitt på kommando när han var vid targeten. Min tanke är att kunna använda targetmattan till att träna in att göra olika grejer på avstånd från mig. Birk jobbade på bra och verkade förstå vad det hela gick ut på och tyckte det var kul. En sak som var roligt idag var att han bjöd på väldigt mycket frivilliga beteenden. Jag tycker det är lite kul när han gör det för då är han verkligen intresserad av träning och vill jättemycket. Bla började han plötsligt backa runt mig (när han inte riktigt kopplade attt springa ut till targeten en gång). Han var riktigt tänd på att träna idag!

Kryp sidan om mig gick också bra, vi kom lite längre än sist och han höll sig ganska stabilt låg när han kröp. Provade även att be om kryp när han var i frontposition och jag backade, det har vi aldrig övat men det fungerade direkt.

Vi övade en hel massa annat också. De andra hundarna var också väldigt fokuserade idag och kom också jättebra framåt i träningen. Det var en himla bra kväll!

När vi hade slutat så frågade Sabina om vi inte skulle öva lite agility. Jovisst! Det var längesedan för oss. Fram kom en slalom och vi körde lite. Birk blev jätteglad och var fortsatt koncentrerad. Vi testade att skicka in från både höger o vänster sida om slalomen samt från lite håll. Ibland hade han lite problem (framförallt vid ingång höger om slalomen), speciellt när vi bytte ingång, men Birk tänkte så det knakade (ja, han stannade faktiskt upp vid ingången och FUNDERADE på vilken väg in han skulle välja - och valde faktiskt rätt då!) och matte jublade när han valde rätt. Brik gillar sin slalom. Han är ju en väldigt känslig hund så det gäller för mig att alltid ta det hela som en lek och leka fram de rätta valen och belöna rikligt när det blir rätt. Mycket jubel, bus och korv med andra ord :-). Och om han misslyckas så får man heja på honom lite och tydligt visa att det gör inget, på det igen bara och försök igen.

På väg ut mot bilen blev det lite kaninträning igen. Birk stod med näsan i staketet och kaniner inom synhåll och det gick att få kontakt med honom!!! Han klarade att vända sig mot mig och komma o äta korv när jag lockade på honom. Skönt att det går framåt, det finns hopp!

En Prickicip till

Kom på en ny prickicip ute i skogen idag... den är definitivt Birks...

11. Harar och rådjur är till för att jagas, annars skulle de ju inte springa så fort de såg en hund... Och framförallt så skulle de väl inte lämna så spännande doftspår efter sig om de inte ville bli förföljda...

Ser med nya ögon på mina hundar efter att jag läst prickiciperna. Det är ju självklarheter egentligen :-)
Haha, "om du inte håller emot så drar inte vi i kopplet" har verkligen satt ordet koppeldragare i nytt perspektiv...

Igår fick hundarna studera hur man byter trasig panel på huset mot ny och hur man målar. De var helt slut på kvällen. Det är ett under att ingen av hundarna fick röda fläckar...

Prickiciper...

Hittade följande underbara prickiciper (en dalmatiners principer som de lever efter) på en dalmatinerägares hemsida. Måste bara dela med mig. Kan erkänna att mina två nog lever efter samma prickiciper...

XX är en principernas hund men han är även en prickig hund. XX lever därför sitt liv efter sina prickiciper, hans budord skulle man kunna säga. XXs prickiciper lyder:

1. Lita aldrig på någon som inte har prickar. Om de inte ens har prickar, hur kan man då lita på dem?

2. Lukter är till för att luktas på, annars skulle de inte lukta.

3. Tikar vill egentligen.

4. Om jag ligger ihoprullad och tyst på soffan och sover vill jag egentligen gå ut eller ha mat. Om jag gnäller eller oroligt går omkring i hemmet vill jag gå ut eller ha mat. När jag är ute och går vill jag ha mat när jag kommer in och inte tvärtom. När jag äter vill jag gå ut när jag är färdig efter att jag sovit.

5. Om du inte håller emot så drar inte jag i kopplet.

6. Det är meningen att man ska äta bajs, annars skulle det inte vara gott.

7 . Varför möter man andra hundar om det inte är meningen att man ska hälsa/skälla på dem?

8 . Var stolt över dina prickar ty de är dina och ingen annans är som de.

9 . Jag är prickig på utsidan men känslig på insidan.

10 . Den som hittar något ätbart ute ska självklart också få äta upp det, annars är det ju ingen mening med allt gott man hittar.

glad för det lilla

Ibland händer det små små grejer som i mina ögon är stora framsteg men som andra kanske inte ens hade sett. I förrgår på kvällspromenad med Martin och hundarna så gick vi en längre runda mot vanligt och kom då förbi en "ny" hästhage. I denna hage fanns en hel skock (minst 8) unga men stora hästar som blev mycket intresserade och upplivade av att se två prickiga hundar. Jag gick med Mio och när hästarna som följde oss med blicken plötsligt kom farande mot oss (fast det var ju ett stängsel emellan) så blev Mio lite på hugget som vanligt. Fast skillnaden var att han började stirra på dem och FUNDERADE på att attackera och efter en kort tankeverksamhet (jo, det syntes att han tänkte till) så beslutade han sig att gå till matte istället utan att jag sagt något. Självklart belönades det kloka beslutet med en näve korvbitar. Det är det som är det härliga, Mio har börjat att själv välja att gå till matte istället för att göra utfall (eller attackera om han är lös) när han känner sig hotad av hästar. Det värmde långt in i hjärtat! Mios första reaktion på allt som upplevs som hotfullt är att försöka skrämma bort det allt vad han kan. Den reaktionen vill jag ha bort och istället få honom att söka sig till mig för att få hjälp att hantera situationen och framförallt att få honom att tänka efter istället för att bara automatiskt reagera.

En annan sak som faktiskt har hänt nu är att Mio har slutat gå på hästarna när de ligger ned. Har inte tänkt på det tidigare men den här veckan har det varit så iallafall. Tidigare var han alltid på mina hästar om de låg ned och nafsade dem i baken så att de reste sig upp (hästar ska stå upp och stå still för att Mio ska vara helt nöjd). Det är också ofta i vår egen hästhage att han söker sig till mig när de springer eller om något annat händer. Det är skönt att detta äntligen fungerar, fölungen börjar bli rätt stor nu och han är nog inte lika snäll som de andra om Mio skulle börja nafsa honom i bakbenen o svansen. Tidigare har ju Aéreo tagit till flykten till något av stona om hundarna varit närgångna men han börjar bli mer självsäker och nyfiken nu och har börjat vilja jaga efter dem.

Birk hade en jobbig freestylekurs nu ikväll... Vi var i Monicas trädgård på kursen och kaninerna var extremt lockande. Ännu mer lockande var det eftersom andra hundar sprang dit och skällde och också ville jaga kaniner... Birk fick sitta i koppel för annars hade det blivit väldigt livat. För att göra det hela ännu bättre så har ju Chia spridit sina goda löpdofter också, rejält med störningar med andra ord... Stackars Birk, han var helt splittrad. Mot slutet så stod jag o bara klickade o matade i varje sekund och då släppte det lite, kontakten och träningsintresset kom tillbaka. Kaninerna verkade vara den värsta störningen, sorry Chia, men Birk väljer kaniner framför flickor... Det är väl i och för sig rätt bra i mina ögon, skönt att kunna träna med honom trots att det finns väldoftande tikar i närheten, men lite förälskad var han allt.

lyckliga spårhundar

Idag har vi varit på viltspårkurs, vi missade första gången för en vecka sedan pga mitt jobb o Martins semester utomlands men nu var det dags! Alla märkte när vi kom för hundarna var som vanligt fullständigt galna i bilen när vi körde in bland människor o hundar för att parkera... Det är lite pinsamt men hela bilen guppar nog omkring när de studsar omkring o stormskäller... vad är jag för en kass hundtränare... Nåväl det var blandade överlyckliga o vaktande skall så jag är glad för det lilla, att Mio också blir glad när han ser hundar o folk utanför bilen istället för bara ursinnig...

Skällandet och tjuten fortsatte när Martin o jag övergav dem i bilen för att hälsa på folket. Vi fick hjälp att lägga vars ett spår och sedan fick vovvarna komma ut och vara vilda ;-). Jag har lämnat Birk till Martin på den här kursen och fokuserar helt o fullt på Mio. Han var faktiskt riktigt duktig idag (Mio alltså... men Martin var också duktig). Jag trodde på morgonen att han hade en dålig dag för han skällde ut lite kor som han aldrig bråkar mot annars på morgonrundan (ok då, de blängde kanske ovanligt intensivt på Mio idag...). Men om detta var en dålig dag så är jag helnöjd. Förutom med koppeldragandet då...

Iallafall, jag o Martin satte oss på en sten en liten bit ifrån övriga (medan spåren fick "landa") och övade vovvarna på att vara lugna och Mio på att äta korv o vara glad i närvaro av nya hundar. Det gick rätt bra, han flippade ut lite när första hunden (terveuren tror jag) gick förbi ute på vägen men sen höll han faktiskt nerverna i god kontroll. Jag har börjat kasta korv på marken till Mio när han ser andra hundar. Det verkar fungera bra. Syftet med korven just på marken är att det är en lugnande signal att sniffa på marken. Detta gör att han dels lugnar de andra hundarna genom att gå o nosa men också att han själv lugnas ned av att utföra den lugnande signalen (trots att den är "skapad"). Helt uppenbart är det också nu att Mio verkar ha förstått att det alltid är rätt att sätta sig ned och frivilligt sättande belönar jag alltid oavsett när han gör det (det är också en lugnande signal).

Efter en liten stund skulle alla gå iväg på promenad, Martin o Birk hann lite före och Mio blev helt galen... Det är nackdelen med att gå samma kurs med båda vovvarna - de är alltid "avundsjuka" på den andre och tror att den gör något roligare om de inte är tillsammans... Det var inget fint koppelpromenerande då kan man ju lugnt säga och röken forsade nog ur mattes öron... Hur som helst, Martin anade bekymret o väntade in oss och sedan gick vi tillsammans med varsin superstressad hund. Vi har varit dåliga på att träna i nya miljöer och de varvar upp mer o mer ju längre man går, så efter en stund så vände vi och gick tillbaka samma väg med förvånande lugna, duktiga hundar på tillbakavägen. De gick faktiskt bitvis med hängande koppel ;-). Vi satte oss o väntade på de andra vid vår sten igen och övade lugn o stillsamhet. Lotta var där med två små griffoner som tyckte att Mio såg spännande ut så han fick bli övad på att bli utstirrad och det gick jättebra!

Vi fick börja med våra spår och Mio fick gå allra först. En ledare höll hunden medan matte satte sig o petade i spårstarten för att fånga vovvens intresse (i Mios fall så var det nog inte så nödvändigt), så fort Mio fick fritt koppel så for han fram till den intressanta fläcken, kopplet drogs av och så bar det iväg. Mio är en väldigt noggrann hund ;-). Han spårade med nosen i marken hela tiden och i lagom tempo raka vägen fram till klöven helt felfritt (han stannade bara upp på ett ställe, där matte hade haft problem med att få klöven att hoppa över en gren ;-)). Superduktig vovve! Vi konstaterade att nästa gång ska han ha ett längre och lite svårare spår.

Efter Mio var det Birks tur, jag såg inte så mycket av det för jag hade fullt sjå med Mio som ville gå det spåret också, men Martin har berättat. Birk satte av med Birk-hastighet (dvs hög fart) och Martin hade fullt sjå med att försöka få ned tempot... Spårade gjorde Birk dock. Han tappade spåret två gånger men hittade det lika fort igen (inte lätt att hålla spåret när benen går fortare än nosen...). Han ska också få ett lite svårare spår nästa gång.

Efter spåren så var det pausövning igen (det här är en strålande kurs för våra vovvar). Martin övade Birk på att inte dra i koppel genom att gå samma sträcka om 20 meter fram o tillbaka 5 gånger, den 5:e gången drog Birk inte... Martin konstaterade att det är nog så här vi ska öva koppelpromenader på nya ställen, fast synd bara att det är lite tråkigt som männniska att bara gå fram o tillbaka... Vovvarna var duktiga på att pausa men testade ibland med att försöka dra med oss ut i skogen efter nya spår ;-) . Vi körde så småningom hemåt med trötta o nöjda hundar. De flesta andra säger att deras hundar är trötta i en eller flera dagar efter sådana här kurser... Det gäller inte våra galningar... Nu har de sovit i 4 timmar och nu är de utvilade o fulla av ny energi... Å andra sidan ska ju dalmatinrar inte ha några jaktanlag och inte vara galna i att spåra heller... Birk o Mio har helt enkelt aldrig läst några hundböcker ;-)
Vi längtar allihop till nästa kurstillfälle!

odräglig lillebror

Birk och Mio är ju helsyskon, Mio 8 månader yngre, och precis som många barn beklagar sig över odrägliga småsyskon så tror jag att Birk vill göra detsamma (jag är yngst av mina syskon, så jag vet inget om hur småsyskon är ;-)). Framförallt märks det på kvällarna, vovvarna är trötta och Mio blir lite "överaktiv". Birk har varit sådan själv tidigare men nu verkar han ha blivit mer vuxen och han går oftast och lägger sig av sig själv. När Birk går o lägger sig så kommer han... den odräglige lille brodern och börjar bita i Birks tassar eller slicka i öronen eller bara lägga sig på Birks framben och åla omkring. Nu kan man ju tro att Mio är en LITEN valp... nejdå han är en bit över året och färdigväxt i storlek... dalmatinrarna mognar sent sägs det.... jag kan inte annat än hålla med. Nåväl efter en liten stunds överseende så kan inte Birk annat än brottas tillbaka (han är ju en lekfull hund) och sedan slutar det nästan alltid med att någon av de trötta hundarna blir lite sur över ett ovarsamt bett och så gruffar de lite... och då säger matte - "vad håller ni på med, gå o lägg er istället för att bråka". Birk tittar på matte med uppgiven min och ser ut som om han tänker - "det är ju det jag försöker, det är inte mitt fel", och det är det inte heller... Efter ett antal omgångar av den varianten när jag inte varit uppmärksam på vad de sysslat med så har jag insett vad det hela handlar om. Mio terroriserar sin bror tills han blir arg och sedan kommer matte och skäller lite och Mio ser fullständigt oskyldig ut. Livet leker för en slyngel. Nu har jag ändrat taktik, jag ser när Mio är störig och då passar jag dem och säger åt Mio så fort han börjar tarra sin bror. Mio tycker det är skittrist att jag kommit på honom och efter en stund går han o lägger sig och tröttheten tar överhand. Birk är tacksam över mattes ingripande. Nu kan man ju undra om det inte är bättre att hundarna löser sina konflikter själva. Jag tror inte det, iallafall inte i det här fallet. I det normala beteendet hos en flockledare ingår att styra upp och uppfostra unga drumlar som terroriserar andra. Jag har sett det flera gånger när äldre tikar går in med pondus och talar om att "inget sånt här inte". Bland annat blev Birk uppfostrad så att han fattade att man inte skulle hoppa på och rida på alla andra hundar (vilket han gjorde så fort han fick en möjlighet) när han var unghund bara under en promenad lös tillsammans med en skock lösa schäfrar varav en var en ungtik (som han vågade rida på och som inte själv hade tillräckligt mod att säga ifrån) och en var en äldre tik som höll reda på honom och milt men bestämt, gång efter gång, tydligt talade om att sådär gör man inte. Nu var det inte detta som var syftet med just den promenaden men jag tackade och tog emot att resultatet blev det det blev. Det finns ingen som kan vara så tydlig mot en hund som en annan socialt kompetent hund, där ligger vi människor lååångt efter.

stöld och kräkmedel

Igår kväll blev det äventyr här. Jag skulle vara duktig och ge hästarna avmaskningsmedel och gjorde det ute i hagen. Just den hagen går hundarna aldrig in i och det tyckte jag var bra eftersom spill av det här medlet kan vara farligt för hundar att äta. Jag hade varit borta mycket på dagen och lät vovvarna vara med ute, de roade sig i trädgården. Avmaskningsmedlet finns i "plastsprutor" och trycks in i munnen på hästen. Just den här sorten har äppelsmak för att det ska bli lättare att få dem att acceptera den. Nåväl, jag tog häst efter häst och hade förpackningarna (pappkartong) liggande precis utanför hagen. När sista hästen var klar upptäckte jag till min fasa att ena pappersförpackningen var borta. I den fanns en helt oanvänd tub med maskmedel (för 600 kg häst). Jag ropade på hundarna o de kom. Mio såg mycket nöjd ut och slickade sig om munnen. MIO din #¤¤%#%¤# buse vrålade matte av skräck. Hoppsan, Mio såg lite skuldmedveten ut, men det var ju mat, Mio älskar äpplen... En styck söndersmulad pappersförpackning hittade jag, sedan hittade jag ena delen av sprutan (den som trycker ut medlet), delen som innehåller maskmedlet gick inte att hitta i mörkret och vegetationen (läs ogräset och marktäckarna). Matte fick ett nervsammanbrott. MIO FATTAR DU INTE ATT DET ÄR FARLIGT!!!!! Jo, han började nog inse det... matte verkade ju väldigt upprörd, vad det var som var farligt var nog inte lika klart för honom. Birk höll sig i utkanten, inte omöjligt att han också ätit nåt. Jag letade lite till, rafsade runt med bara händer bland växter o nässlor. Ingen tub. Matte fick panik, dumma matte veterinär som funderat på att köpa hem kräkmedel att ha om utifall att, men inte hade gjort det. Ringde djursjukhuset i Lund, fanns det nåt annat jag kan ge så att de spyr... veterinären där var mest orolig för att han kunde ha fått i sig plastsprutan (inte innehållet), strunt i den sade jag, jag är orolig för förgiftning.... (glömde berätta att Mio kunnat äta en halv tom räkosttub i metall utan problem, bajsade centimeterstora metallbitar dagen efter, inte ens lös i magen). Nåväl, apomorfin (kräkmedel) var det enda rätta valet, skulle ges inom en timme. Just det, det var det jag inte hade... Jag kommer sade matte. Gick ut igen och spanade lite till efter plasttuben, och hittade den - tack o lov!!!! Den var inte sönderbiten men eftersom det är svårt att veta hur mycket som fanns i från början så var det omöjligt att veta hur mycket som var borta. Inga större mängder iallafall. Vågade mig på att ringa en av mina kollegor på närmre håll (klockan var 21.35), jo, han hade kräkmedel hemma o skulle lägga ut en flaska till mig att använda. Gav hundarna mat, så att de skulle ha mycket att spy upp (taskig matte), in med dem i bilen och iväg. Hittade var kollegan lagt flaskan o gav hundarna varsin dos. 5 minuter senare spydde de som aldrig förr, sida vid sida i mörkret på en grusväg. De mådde fruktansvärt illa och var helt deppiga. Mina pigga och alltid glada hundar... Öronen hängde så långt ner det gick, huvudena hängde, svansarna rakt ned... kan nästan svära på att prickarna flöt nedåt också... Birk skakade i kroppen, och som om inte illamåendet var nog så regnade det ju dessutom på honom... Matte samlade spyor efterhand som de kom upp, blev en väldig massa. När de verkade färdigkräkta åkte de in i bilen igen, när jag startade den och hade kört en liten bit så spydde Birk igen... Mio låg som halvdöd i baksätet, reagerade knappt ens om jag puttade honom rejält på huvudet.
En liten bit hemifrån sprang det ut 4 katter på vägen framför bilen, de busade/bråkade med varandra och såg nog knappt ens att det kom en bil. Jag lyckades väja för 3 men inte för den fjärde, den fick en rejäl smäll och när jag stannat bilen och gick ur och tittade så var den nästan död och dog inom kort. Jag har bara kört på en katt tidigare i mitt liv och den dog också. Otäckt är det när det händer, men skönt att dessa iallafall snabbt dött av sina skador. Det är värre om man vet att de är träffade men att de springer vidare och sedan kanske ligger skadade någonstans och inte kan ta sig hem.
Kom iallafall hem så småningom, ingen bra kväll...
Idag verkar hundarna må bra, men de är nog lite dämpade, det var en upplevelse för dem med igår. Undrar hur de uppfattade hela händelseförloppet....