favorit-bloggar

Här kommer lite länkar till bloggar som jag läser varje dag, de är ju så himla bra! (självklart handlar de om hundträning ;-))

http://cowgirlup.bloggagratis.se/

http://www.klickerklok.se/blog/

http://hastochhund.bloggagratis.se/

samt självklart Monicas blogg: http://www.metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.105867

ridtur och studier

Får lämna en hästrapport idag :-) Idag fick Fandango nämligen årets första ridtur. Jag har varit omotiverad och slö och det har inte blivit nån ridning alls sedan i december (allt regnet o mörkret har bidragit också). Men idag var det dags, det blev en skogsrunda på lite nya vägar tillsammans med grannen som håller på att rida in en häst. Fandango var otålig vid borstningen och helt klart glad över att få lite pyssel och action. Han stod snällt still vid stenmuren när jag skulle sitta upp (jag måste stå på något annars glider sadeln på den klotrunda hästen) och var pigg och framåt under turen. Han är en klippa Fandango, så oerhört trygg att sitta på men gör allt man ber honom om. Egentligen kan jag inte kalla honom inriden för han kan inte särskilt mycket alls, men stanna, gå framåt o svänga funkar bra iallafall. Idag testade jag att galoppera lite, hade ju precis börjat med det innan vi fick avbrott i ridningen, och idag fungerade det strålande. Han fattade galopp direkt på skänkelhjälpen (som han konstigt nog lärt sig) och det gick med både höger o vänster galopp på rätt kommando (tidigare har han bara kunnat vänster). Nu blev jag tänd på att komma igång och rida honom igen, det var en underbar (om än lite kall) tur!

Jag har idag fått en hel hög med nya böcker som jag beställt från canis, så nu kommer jag att hitta många nya grejer att testa :-). Hundarna tycker dock att matte är lite tråkig som försjunker i en bok istället för att roa dem, men träningen blir ju så mycket bättre med lite inspiration och bra och konkreta träningstips. Ikväll började jag titta på en film som heter "success with one jump" som handlar om grundläggande agilityträning och Birk har en del att se fram emot kan jag ju säga ;-).

Jag har lovat mig själv att det här året skall jag fokusera mycket på hundträningen och verkligen satsa på det. En del i det blir att jag ska gå en klickertränar-utbildning som canis håller i. Det blir 4 helger nu under året och jag ser fram emot att lära mig mycket och få både mer detaljkunskap och sammanhang i träningen. Får erkänna att jag är rätt nervös inför första tillfället, har tänkt ha med mig Birk och han är ju oftast en katastrof att försöka träna på nya ställen. Dessutom tror jag att kursen mycket är fokuserad på tävlingslydnad och det kan vi inte så mycket om, fast egentligen är det ju bra för jag vill verkligen lära mig hur jag ska lära in tävlingslydnaden. Roligt ska det bli!

Ikväll har jag och vovvarna övat lite mera apportering (det bidde ingen promenad i snöstormen, ingen av oss hade nån lust för det) . Det går sakta men säkert framåt! Det märks att de börjar förstå att det är att hålla kvar som är det viktiga, men de har fortfarande lite svårt att alltid komma ihåg att det är det där ordet "tack" som betyder att man kan släppa (dvs det släpper ibland innan jag sagt något och blir då snuvade på godiset). Men de håller hårdare i sakerna och jag kan ta o släppa medan de håller utan att de släpper taget (för det mesta). Idag tränade vi med snodd och med träapport.

Äntligen agility!

Upptäckte plötsligt att vi inte var med på nån kurs alls jag och vovvarna. Det går ju inte, så raskt beslutade jag mig att börja träna agility med Birk igen (och som tur var så fanns det en fortsättningsgrupp som började dagen efter hihi).
Första kurstillfället var Birk helt galen. Totalt överstressad, okoncentrerad, gjorde utfall mot allt som rörde sig eller kom nära. Jag fick en rejäl påminnelse om att Birk inte funkar att bara ta med o köra igång med. Tyvärr var jag inte alls beredd på detta (det borde jag ha varit...) och det tog en liten stund innan jag fick ordning på mig själv så att en strategi tog form i mitt huvud. Strategin med Birk är egentligen rätt enkel... mata med godis så mycket det bara går... Godiset fungerar här på flera sätt.
1. Att äta minskar stressen, hunden varvar ned lite. det är svårt att äta och vara jättestressad samtidigt.
2. Hunden får något annat att fokusera på (och efter en stund kan det rena matandet gå över i att belöna kontakt).
3. När hundar kommer nära så kommer extra mycket godis = det är extra positivt att fokusera på matte när hundar är i närheten. En hundnos i rumpan leder till jackpott i belöning!
4. När vi är på kurs är det matte och hund som gör något kul ihop, det är roligare/mer lönande att fokusera på matte än på allt annat.
5. med mera, med mera, med mera....

Det blev inte så mycket av detta första tillfället dock, då försökte jag mesta hitta en avskild plats i ridhuset där Birk kunde titta på andra på lite håll. Han har så oerhört svårt för att se andra hundar springa utan att få springa själv och blir väldigt stressad av det. När Birk väl fick hoppa lite hinder själv så kom det dock fram lite arbetsglädje och fokusering. fast ibland blev det stopp för sniffning och till o med pinkning på tunneln (:-O)

Andra kurstillfället var han mer sig själv. Jag satsade från början på att vi bara skulle in och pausa på en fäll innan vi började jobba. En del andra nyfikna vovvar ville fram o sniffa på Birk och det gillar han inte, men det gick rätt bra så länge matte tryckte in pannkakor i käften på honom. Han kunde jobba koncentrerat (vi övade lite fot, grundfärdigheter i front, backande i fot mm mm) fast andra hundar sprang o hoppade hinder och på agilitybanan gick det fort och koncentrerat (synd bara att matte är så sen så hon ibland får vråla "STOPP" när Birk är på väg över/genom fel hinder...). Birk var LYCKLIG och det märks tydligt vad som är hans favoritgren. Vippen som han har blivit så rädd för, övade vi lite på. Han vågade sig över mitten och Sabina kunde vicka lite på den upp o ned, sedan var jag nöjd med den för den här gången.

Mio har fått komma in lite o träna i ridhuset efter agilityn. Lugnt o skönt där då med bara en liten rallylydnadsgrupp. Vi har bara övat att titta lite på hundar, vara avslappnade, koncentration, grundfärdigheter i front och fotgående.

Hemma har det blivit lite mer apportering, har börjat prova med en apportbock och det går förhållandevis bra. Bäst klarar Mio det men Birk har ju gjort ett enormt framsteg som klarar att hålla i några sekunder och även att jag släpper och sedan petar på apporten igen utan att han släpper.

Idag började jag om med backande slalom (Birk ska backa i slalomgående mellan mina ben samtidigt som jag backar). Birks problem är även här att han blivit rädd. Jag har tränat med handtarget vilket gjort att han slutat fokusera på sin bakdel, han har backat in i mitt ben och eftersom han är väldigt rädd om sin svans så har han tyckt att det varit obehagligt. Idag började jag med att öva på "rump-target" med flugsmälla för att få honom att fokusera på sin bakdel. Försökte få det att fungera även i fotposition och det gick hyfsat, sedan försökte jag att få det till ett backande slalom och det var svårt (han hade svårt att se flugsmällan tror jag) men något funkade för han begrep det bättre. Jag klickade och belönade rejält när han fick in bakdelen mellan mina ben och efter en stund märktes det att han började sikta med baken. Han hade dock svårt om han från början inte var tillräckligt långt fram i fotposition så att bakdelen hamnade rätt bara han vred på den. MEN han tyckte det var roligt igen och jag tror det gick upp nåt ljus i hans lilla huvud!

Mio fick öva på att backa runt mig, först med handtarget och sedan försökte jag minska den hjälpen. Det gick bäst i början och lite sämre på slutet, tror att det var matte som blev lite trött och ofokuserad...

funkar att kommentera i bloggen

Nu har jag fixat så att det ska gå att kommentera här i bloggen om nu nån skulle vilja det ;-). Datorkunskapen ökar efterhand även här ute i skogen...
I övrigt så är jag alldeles för slö med hundträningen just nu. Det märks att det är vinter och trist ute. Igår så gick jag först med båda hundarna tillsammans i koppel, det var bedrövligt och jag blev bara irriterad, efter ett tag så vände vi och gick hem o lämnade en hund och vovvarna fick promenera en i taget med mig. De förvandlades då till glada och duktiga hundar istället... det är nog matte det är fel på... Det är betydligt jobbigare för huvudet att hålla reda på två hundar istället för en och att belöna rätt hund i rätt ögonblick... Nu är min fot som fick en spark av häst rätt så ok igen (efter 5 veckor) så nu verkar det funka att promenera mera igen tack o lov.

mera apportering!

FRAMSTEG! Mio kan hålla i bollen och sätta sig på sitt utan att släppa. Han kan få bollen sittande och kan resa sig och komma in o sätta sig i fot och fortfarande hålla i tills jag säger tack! Helt fantastiskt!!!! Han har fattat att den ska vara kvar i munnen :-). Tyvärr så fipplar han med den hela tiden (snurrar omkring den i munnen), men den är nog lite äcklig att hålla i tror jag och jag är glad att han överhuvudtaget håller kvar den i munnen. När han väl förstod att den skulle vara där så var sättandet osv inga som helst problem. Underbart bra att träna med omvänt lockande för att få dem att förstå håll fast. Birk började idag begripa att man skulle hålla kvar bollen i munnen fast matte inte höll emot och lyckades ett par gånger med ca 2 sekunder... Det är lång tid för Birk haha.

glad och duktig Mio i koppel

Idag vände det med Mio igen. Han insåg att det var bättre att uppföra sig (iallafall större delen av tiden) och var en glad och duktig hund på promenaden. I början så var det visserligen mycket försök att dra iväg med matte men när det inte lyckades så förvandlades han till en duktig vovve och det fick han självklart mycket beröm för (och pannkakor/ost/torrfoder). Martin hade det lite svårare med Birk så ett tag så bytte vi hund och Birk fick prova på samma metod som jag använde med Mio och det funkade bra även på honom. Det som verkar vara viktigt är att dels vara väldigt petig, dvs ALLTID in vid sidan och ögonkontakt om kopplet sträcks samt att inhalningen måste ske genast vid sträckning och att vi börjar gå framåt DIREKT vid ögonkontakten i stillastående vid sidan. Och att tyst vänta ut den frivilliga ögonkontakten, dvs HUNDEN får ett sätt att aktivt få matte att gå framåt. Jag kände mig rätt elak emellanåt när jag väntade ut ögonkontakt på en envis frysande hund men det har så mycket större effekt att låta hunden själv klura ut vad som krävs jämfört med att locka eller visa. Allt jag säger/gör för att få min hund att göra något kan vara en belöning för det den gör i det ögonblick jag säger det. Dvs börjar jag prata lockande med den envisa hunden som stirrar ut i fjärran så belönar jag stirrandet ut i fjärran. Nåväl hundarna blev riktigt duktiga idag, Birk kunde trava och sniffa i spår i snön utan att dra och Mio likaså. För första gången i sitt liv tror jag att Mio började att tänka efter lite innan han kastade sig ut efter en doft i vägkanten och oftast så valde han att titta upp på matte istället för att häva iväg. DUKTIG VOVVE- pannkaka o ost!

En kort sammanfattning av den metod jag kört nu: Vid drag, stanna och hala in hunden vid sidan (gärna stå där med sträckt koppel), vänta ut ögonkontakt - vid minsta blick upp mot ditt ansikte (kräv mer när hunden börjar begripa och lyckas med detta) BRAAAA (OBS! absolut inget godis) och "varsågod" eller "då går vi" eller nåt sånt. Om hunden genast flyger iväg så är det bara att upprepa.... om o om igen... hundramiljoner gånger.... Inga nej eller annat skäll från föraren vid drag utan bara hala in. Om hunden håller ett lagom tempo (dvs kopplet kommer ej att sträckas om det tempot hålls) - massor med röstberöm och godis (varva gärna supergodis med torrfoder, det höjer intresset). Extra mycekt beröm om du ser att hunden faktiskt verkligen anstränger sig för att inte ha så bråttom till den lockande doften.

Tre dagar av detta har vi kört och det verkar funka bra. Mitt mål är att de ska kunna gå "fritt" i kopplet utan att dra, tycker det är så trist att alltid ha dem kommenderade att gå vid sidan för att slippa draget. Mio har även börjat att ibland reagera när han känner att kopplet sträcks med att bromsa och få det att slacka.

Tjurig och envis Mio i koppel

Både igår och idag har jag och Martin promenerat tillsammans med hundarna. Som vanligt gick jag med Mio och Martin med Birk. Mio har plötsligt hamnat i någon sorts trotsperiod tror jag. Han vill göra allt på sitt eget sätt och en envisare o mer tjurskallig hund än Mio går nog inte att finna. Han blir frustrerad och sur när han inte får som han vill och på de här promenaderna var det som alltid ;-) hastigheten i kopplet som inte var det den borde i Mios ögon. Han kastar sig framåt och försöker flyga iväg och varenda gång tar det jäkla kopplet emot och orsakar ett tvärstopp... ibland med en helomvändning i luften... Efter en liten stunds promenerande igår insåg jag att Mio hade tagit koppeldragandet till en ny nivå - han skulle bara framåt och han tog i allt han kunde i sina försök att lyckas. Tur att Mio har en rätt envis matte som satte sig på tvären och raskt bestämde sig för att nu blir det hårdare tag med Mio, tonårshunden behöver skärpa till sig igen. Hårdare tag med klickermetoder självklart :-). Slutade dock använda själva klickern för det blev för mycket att hålla i händerna men tänket behöll jag. När Mio flög eller drog så stannade jag, ev halade in honom till min sida och väntade tills han tittade på mig innan jag sade "Varsågod" varpå han flög igen och fick börja om... Han förstod nog rätt snabbt att det var att vara sidan om mig och titta på mig som var grejen (och han lade själv in att han satte sig ned och det var ju helt ok), men Mio är lika tjurig som han är smart. Det märktes tydligt vad han tyckte om denna nyordning... Han ville inte titta på matte för att få varsågod och bli belönad med rörelse framåt - han ville få springa som han ville. Matte köpte inte Mios åsikter utan höll fast vid sin metod. Matte är lika tjurig och envis som sin hund och tur är nog det. Efter en lång och påfrestande promenad så kom vi hem med en hund som uppförde sig något bättre och började begripa att det var detta som gällde. Matte lyckades behålla sitt goda humör trots allt slit och mycket av det var tack vare en envis tanke som bet sig fast i min hjärna, det enda hopp jag hade om att han faktiskt skulle ge med sig även om det verkade hopplöst - "extinction burst" - dvs att beteendet man försöker släcka ut genom att ta bort allt som belönar det, alltid blir mycket mycket kraftigare innan det slutligen försvinner helt. Dvs ett gott tecken på att hävandet framåt är på väg bort är att det först blir mycket mycket värre.

Dagens promenad gick faktiskt bättre men långt ifrån bra. Fördelen med snö är att man ser vad det är hunden har bråttom efter. idag var det spår av hare, rådjur, älg och förmodligen lite vildsvin som lockade. Hundarna älskar ju viltspår och här fanns det fullt av dem :-). Utmärkt störning för koppelträning med andra ord... Mot slutet började man se effekt på Mio, när han drog kom han in till min sida och satte sig och tittade på mig och vi gick vidare. Jag körde belöningar med pannkakor, ost och torrfoder när han GICK utan att dra och det var en bra godisblandning. Får se om förbättringen fortsätter de närmaste dagarna, det hoppas jag verkligen. Trotsiga frustrerade unghundar är rätt charmiga de med, men rycken i axlarna slipper jag gärna ;-)